FOTOGRAFEN SOM ÄLSKAR MÄNNISKOR

Bland fylltrattar, prostituerade, narkomaner, rånare, tjuvar och dagdrivare på Cafe Lehmitz i Hamburg. Där tillbringade fotografen Anders Petersen, 79, flera år i sin ungdom för att med kärlek och nyfikenhet porträttera människor. En hängiven människa - det är bara förnamnet.
– Jag älskar att närma mig människor, säger Anders Petersen.

Härom kvällen samlades en stor skara i Konstgillet i Mäster Olofsgården i Gamla stan i Stockholm för att lyssna till Anders Petersen och titta på hans svart-vita bilder från mer än 50 års fotograferande. Han kom att bli en av Sveriges mest betydande fotografer med utställningar i flera länder i Europa, Japan, Istanbul, Moskva...

Inte undra på att konstgillarna i Hantverksföreningen var hänförda av Petersens berättelser om sina bilder. Han utbildade sig hos den legendariska Christer Strömholm, en av landets stora stilbildare. Allt började med att Anders Petersen såg en bild som grep honom.
– Bilden föreställde en kyrkogård med massor av fotspår i snön mellan gravarna. En fantastisk bild som satte fantasin i spel och jag tänkte, att det kanske är de döda som på natten besöker varandra...

Anders Petersen kom i kontakt med Christer Strömholm och fick vid ett tillfälle låna nyckeln till hans fotolabb för att framkalla och kopiera bilder.
– Jag gjorde en kopia av nyckeln och återställde originalet. Sedan gick jag till labbet på nätterna för att göra bilder.
– Plötslig, klockan tre på morgonen, knackade det på dörren. Först försiktigt, sedan hårdare. Och när jag öppnade stod Christer Strömholm där och sa "var har du bilderna?"
– Jag gav honom en bunt bilder som jag lagt i en kartong. Han tittade på bilderna och sa "kom till mitt kontor klockan elva i morgon!" Jag tänkte, att nu är det klippt. Jag kanske blir polisanmäld och får sitta bakom galler för att jag tagit mig in i hans fotolabb.
– Men när jag kom till hans kontor sa han "vill du börja i min fotoskola?" Då kunde jag ju inte säga annat än "ja!"

Som ung fotograf begav sig Anders Petersen till Hamburg i Tyskland där han fastnade för Cafe Lehmitz, ett tillhåll för törstiga män och kvinnor, narkomaner, prostituerade, sjömän, tjuvar, rånare...

I två år i slutet av 60-talet blev det nästan som ett hem för Anders, "jo, jag fick till och med sova över på en soffa en gång."
– Cafe Lehmitz blev som ett ålderdomshem för många. Gästerna kände varandra och brydde sig om varandra och såg till att kompisen hade mat för dagen. De äldre damerna blev väldigt gamla, säger Anders Petersen.

• Hur lyckades du närma dig människorna och ta bilder av dem?
– Det gäller att tro på sig själv, tro på människor – och att älska människor.
• Fick du aldrig stryk på baren?
– Jag blev hotad och fick en kniv mot magen. Men sånt hör till. Har du aldrig blivit hotad i ditt jobb som reporter?
– Jo, många, många gånger. Men det hör ju till...
• Skulle det vara möjligt att göra samma jobb på en bar idag?
– Nja, det skulle vara betydligt svårare. Av flera orsaker: dels finns inte den typen av barer längre och idag lever vi i en digital värld där människor är misstänksamma och kanske tror att de ska hamna i sociala medier på nätet, säger Anders Petersen – som ännu inte lärt sig hur man hanterar en digital kamera. Han håller sig till en liten Contax som laddas med svart-vit film.

Han har givit ut 38 fotoböcker (den första var från Cafe Lehmitz 1978) och nästa år kommer ytterligare fem böcker. Hängiven var ordet...

SOM EN FAMILJ. Fotograf Anders Petersen tillbringade två år på en bar i Hamburg där han porträtterade stamgästerna.

HÄNFÖRDA. Konstgillets medlemmar lyssnade andäktigt på Anders Petersens berättelser.

Konstgillet lottade ut två tavlor i samband med träffen i Mäster Olofsgården i Gamla stan. VINNARE 1: Eva-Lotti Björk.

VINNARE 2: Birgitta Holmström