Gesällernas och mästarnas stora dag: "Stockholm har alltid varit hantverkarnas stad"
Artisten Wille Crafoord inledde samarbetet med Stockholms Hantverksförening under våren 2025 med uppdraget att skriva och komponerat en låt som skulle framföras just under årets Gesäll- och Mästarbrevsutdelningen. Här är vi nu, och det blev inte bara en låt utan två – och dessutom en mustig, myllrande krönika på Understrecket-plats i Svenska Dagbladet.
Vi tackar och bockar och ser fram emot att njuta av hantverkarmusik i Blå hallen ikväll. Skråväsendet må ha medeltida anor, men gesäller och mästare är mer aktuella än någonsin i vårt moderna samhälle. Det är dem vi firar ikväll.
Under strecket, publicerad i Svenska Dagbladet, 4 november.
Hur kommer det sig att Hantverkargatan ligger just på Kungsholmen? Stockholms historia går knappast att förstå utan att ta hänsyn till skråsystemen och de olika hantverkargruppernas inflytande på staden och dess utveckling.
Den första onsdagen i november färgas Blå hallens tegelröda väggar av ljusspel och siluetter. Från kolmårdsmarmorn i golvet till lambrekängen ovan fönstren. Högtidskläder av sällsynt varierande snitt må frasa men denna kväll är det händerna som är i fokus. Hundratals hantverkare från hela landet ringlar in i Stadshuset när Stockholms Hantverksförening ceremoniellt delar ut gesäll- och mästarbrev; hantverkandets särskilda examensbevis. Nu i närvaro av formgivandets kungliga bästa kompis prins Carl Philip.
Galan är årligt återkommande sedan 1951 men rötterna sträcker sig djupt in i medeltiden. I det förhistoriska Mälarområdet betydligt längre än så, men från 1356 sluter sig skräddarna samman under skråordningens beskydd. Därpå skomakarna. Sedan fyller yrke efter yrke på, tills frihetstidens idéer och industrialiseringens krav på rörlighet avskaffar skråmonopolet 1846. Två år senare lyfter Stockholms Hantverksförening ur askan och nu, i vår alltmer artificiellt intelligenta samtid tycks intresset för handfasta fingerfärdigheter gå mot en renässans.
Ordet skrá är ett begrepp från isländskan som ursprungligen avser en torkad skinnbit, ett pergament att skriva på. Därifrån växer uttrycket till att beteckna de stadgar som under 1300-talet förenar hantverksgrupper. Dessa samfund växer fram under senmedeltiden och präglas då som mycket annat av religiösa strukturer. Med skyddshelgon, kyrkoår, gilleshögtider och inte minst tydlig hierarki.
Enligt en ämbetsordning förkovras lärlingar till gesäller under överinseende av mästarna med åldermannen på högsta stegpinnen. Utöver ett slags körkort för kvalitet, giltigt långt utanför stads- och statsgränser, finns också en social idé: de äldre och svagare tas om hand av de yngre. Med moderna ord; utbildning, pensionsförsäkring och kartellbildning i ett. Fristående entreprenörer, bönhasare, utan koppling till giltigt gille eller skrå, stängs ute. Det här är en snävhet som på sikt kommer bli skråsystemets fall.
Den pyramidformade konstruktionen med åldermannen på topp borgar för rigiditet med strikta regler i allt från priser, produktionsvolymer och estetik till ett begränsat intresse för innovativ teknik. Men hantverk är lika delar tradition som nytänk. Så här fyller gesällen, trots sin underordnade roll, en otippat viktig funktion. När lärlingen efter fullbordad utbildning avlagt prov och fått sitt gesällbrev är sedvänjan att ge sig ut på vandring till andra orters mästare, för att inhämta erfarenhet. Inte sällan under flera år. Utefter resans gång är det oundvikligt att även nya tendenser snappas upp, rön som sedan kan förmedlas vid återkomsten. Här blir gesällerna veritabla trendsetters. Rentav relevanta nyhetsförmedlare i största allmänhet, som med både lädersulor och öron mot marken kan anamma och leverera viktig information från yttervärlden. Som att snabelskon är på ingång. Eller pesten.
Lyfter vi blicken upp till måsperspektiv, kan vi över tid notera att hantverkandet i viss mån styr hela stadens utformning. Hur gränder, kvarter och hela stadsdelar fördelar sig utifrån var olika sorters hantverk pågår och inkvarterar sig. Den som i ett samhälle söker det flottaste området, stadens finrum, gör klokt i att leta upp en guldsmed. Högst sannolikt har man då kommit rätt. Även i dag ligger lyxkonsumtion gärna vägg i vägg med sin målgrupp. Liksom vice versa.
Även om stadskärnan genom seklen kan glida iväg i takt med att kommunikationer förändras, så är medeltidsstaden, särskilt Stockholm, rena darttavlan med ädlare hantverk i oxögat och därefter enklare näringar i allt vidare cirklar utåt. Ytterst finner vi verksamheter som är brandfarliga, larmar eller osar illa; garverier, bryggerier, grovsmeder, slaktare eller tegelbruk. För att bara nämna några.
Allteftersom staden växer, förflyttas även ytterområdena. Ett bra exempel är Västerlånggatan, som initialt kantas av smutsig industri och benämns Stora smedjegatan. Fram till tidigt 1400-tal ligger detta i dag så centrala stråk utanför vår äldsta stadsmur och då är gatan så tätt trafikerad att hus och gårdar utmed väljer att ha sina ingångar från sidogränderna. Vår första kringfart Stockholm.
Med sin tillkomst som handelsplats för Hansan är det förståeligt att vår tidigast dokumenterade gatubenämning är Köpmangatan, den omnämns 1323, med Skomakargatan som god tvåa. Bägge ligger i anslutning till Stortorg och Bykyrka vilket ger goda skäl att anta att sko- och stövelmakare under senmedeltiden åtnjuter betydligt högre status än i dag. Systematiserade gatuadresser är i huvudsak ett senare påfund men eftersom vi i dag kan traska utmed Kammakargatan och Slipgatan liksom i Skräddar- Klockgjutar- och Hoparegränderna så antyds det att dessa verksamheter har pågått just här.
Utifrån den äldre stadens tänkeböcker och skotteböcker, vilket är protokoll vari vi kan läsa noggranna redogörelser för stadens förehanden i form av rättegångar, tomtaffärer, ägandeförhållanden, sjukdomar, bränder och skatteuppgifter med mera, ser vi att medeltidsinvånarna gärna både arbetar och bosätter sig sida vid sida utifrån den näring man idkar. Som exempel kan vi utifrån taxering se att fiskarna, som till antalet är en betydande grupp, inte bara mestadels håller till i östra fjärdingen, Våmbfjärdingen, utan i en specifik del av denna. Stockholm delas länge in i fyra fjärdingar, därav begreppet kvarter. Det är först en bit in i frihetstiden som vi får ordning på adresserna i form av reglerade gatu- och kvartersnamn. Vid det laget är skråordningen så sakteliga på väg att luckras upp, liksom stadens tidigare givna platser för olika rörelser. Men sammanfattningsvis är kopplingen gatunamn och hantverk i regel att lita på.
Någon Guldsmedsgata har vi däremot inte i Stockholm men som av en händelse redovisas 1496 att guldsmedsämbetets hus ligger just på Skomakaregatan. Andra adresser som under sena 1400-talet är kopplade till hantverkare i ädelmetall är exempelvis Svartmangatan, Storkyrkobrinken och Stortorget. Tre sekel senare finner vi dem kring Drottninggatan och i dag, helt följdriktigt, ned mot Stureplan eller på Östermalm.
Motsatsen, industrier som bolmar och dånar, ser vi knappt röken av innanför tullarna numer, men länge håller de till på Kungsholmen. När staden mellan broarna vid 1600-talets mitt och dess förstäder, malmarna, inte längre räcker till, donerar drottning Kristinas förmyndarstyrelse Kungsholmen till staden. Det kallas fram till dess Munklägret och ligger så avsides att det inte börjar befolkas förrän det ett trettiotal år senare lockas med bonusar och skattebefrielse för dem som etablerar sina verksamheter där. Då däremot går det undan. Inom några år är det full aktivitet utmed hela mälarstranden, två broar har byggts in mot staden och en pampig kyrka pryder den unga församlingen som döps efter vår danskfödda drottning Ulrika Eleonora.
Symtomatisk nog står kyrkobyggnaden på platsen för ett gammalt vantmakeri; i dessa trakter fixas det för hand. Tidigare har munkar visserligen brukat tegel, haft betesdrift och odlat på ön, därav det äldre namnet, men det är på 1670-talet Kungsholmen finner sin identitet som hantverkseldorado. Med betoning på eld. Närheten till vatten gör att just tidigare nämnda sysselsättningar i rök, buller och odör-genren fungerar utmärkt här. Helst utmed sträckan som vi i dag kallar Hantverkargatan.
Här glöder glasbruk och stinker salpetersjuderi, riggas repslageri och varvas väveri med vapenfabrik: det myntas mynt i Samuel Owens ångmaskinverkstad och gatunamn som Garvargatan, Garvar Lundins gränd och Jacob Westins gata minner om läderberedning och på samma udde där Eldkvarn en gång puffar och stånkar, sluts cirkeln i änden av Hantverkargatan med att vi åter anländer till vårt Stadshus.
Lokalen för Hantverksföreningens festligheter är väl vald. Stadshuset rymmer nästan alla uttryck för hantverk – snickeri, smide, gjuteri, måleri, väv, sten, glas – allt i en mästerligt staplad tegelhög. En tämligen tydlig allegori för hur hantverket skapar staden. Lämpligt nog är teglet och Stockholm exakt jämnåriga, ur svensk synvinkel. Med tyska munkar anländer det brända teglet på 1100-talet, och lagom till stadens första officiella omnämnande 1252 är egna tegelbruk redan i vardande vid exempelvis Sabbatsberg, Hornstull och på Kungsholmen.
En av de tidigaste tegelugnarna ligger vid vad som länge kallas Kvarnberget på Södermalm, ungefär där Söderledstunneln mynnar ut i Hornsgatan. Härifrån fraktas teglet till Klara kloster under Magnus Ladulås tid, sena 1200-talet. En ytterligare snäppet äldre sten, ett profiltegel med rundad kant från Riddarholmskyrkans klostergrunder, finns bevarad och kan betraktas på Historiska museet. Det unika är att teglet har en med många detaljer inristad prinsessa från sin egen samtid. Förmodligen en hälsning från en av tegelmakarna, eller ett av dennes barn, med ekot av dået klingande i nuet.
Hantverket sjunger även tydligt från förhistoriska fynd i mälarområdet. I samma stund vi bosätter oss i sluttningarna till de åsar som sticker upp ur vattnet häromkring börjar vi jobba med händerna. Utöver mynt, smycken och vapen som är vanligt för järnåldersbefolkningen att i gravsättningar skicka med för resan till andra sidan, är ett påfallande vanligt fynd kammar.
Tankarna går till köpmannen Ibrahim al-Tartushi som i mitten på 900-talet kommer i kontakt med nordbor och vidarebefordrar, i grova drag, att vi bor i svinstior men är pråligt utstyrda. En stolthet för hantverk i våra tidigaste bosättningar är uppenbar. Med en dragning åt det fåfänga. Men det är innan teglet kommer hit. Och det är först med teglet som Stockholm blir Stockholm. Vi talar ofta om vår stad som Mälardrottning. Det finns all anledning att lägga till att hon i sin ungdom är en Tegelprinsessa.
Text:Wille Crafoord
GMU 2025